skadeonduris.blogg.se

 

 

Jag har under veckan noterat i diverse medier om hur misshandlade kvinnor glöms bort av samhället. Eller vi glöms inte bort, många blir faktiskt undanstoppade som om dom vore flyttkartonger som står i vägen.

"Vi ställer er här så får ni stå här tills ni blir ivägen, så hittar vi en annan plats"  typ lite så är det, tror jag iaf.

 

Jag tänker dagligen på det jag har varit med om, trots att det är flera år sedan jag lämnade men jag har aldrig funderat så mycket på det som nu. Just den sista tiden har varit som att få en käftsmäll och kastas tillbaka till minnen som jag jobbar så hårt med för att förtränga. Vad det beror på vet jag inte, kanske är det publiciteten ämnet har fått i medierna eller så är det bara ett sätt att bearbeta.

 

Men anledningen till att jag överhuvudtaget sitter här och skriver är för att jag helt enkelt på nåt vis försöker självmedicinera mitt huvud, försöka förklara för folk och visa för andra att dom är inte ensamma. Det finns ett liv efteråt, även fast det känns som ett stort, svart, tomt bergrum med ett tomt klingande eko efter dina tysta skrik på hjälp.

 

Jag har aldrig själv sökt hjälp, vare sig när jag tog beslutet att gå eller när livet som lämnade har bankat på dörren och biverkningarna har stått på kö för att få vandalisera i mitt inre. Med facit i hand så har jag klarat mig otroligt bra men jag rekomenderar verkligen folk att söka hjälp.

 

På återseende.

 

Skade